Nu kan Jocke andas ut – vi har klarat av Lönneberga

Vi väntade och väntade vid kaffestugan. Men ingen Jocke dök upp. Då beslutade vi att dra iväg till Lönneberga för att gå på säsongspremiär. Den första av årets veteran- och klassikerträffar skulle hållas på torsdagskvällen.

Så vi drog i väg åt det hållet. Ut till flygplatsen och den lilla bakvägen som går utmed landningsbanan. Här hade någon rolig människa varit ute och lagt på grovt krossgrus. Det var inte alls roligt att köra på. Det var inte bara Alabama-Sven som hade problem här.

Men det handlar ju bara om några kilometer, så det var snart överstökat. Sedan drog vi in på andra sidan, vid gamla drag-strippen och upp för backen mot Faggemåla. Den vägen tyckte inte Kärnan-lasse om. Hans gamla Kärnan är förvisso tvåväxlad, men hade behövt en ännu lägre växel för att orka upp för backarna. Och det var för ojämnt för pedalturbo.

Så mycket lättare gick det sedan ner från Faggemåla till Lönneberga. Där stupar ju vägen rakt ner. 66 km/h på frihjul – om man bara rullar på.

Veteranträffen i Lönneberga gynnades knappast av vädret, kallt, blåsigt och med hotande regn. Så det var kanske inte så konstigt att det fanns sittplatser att få i Lönnebergaboa den här kvällen. Och det utnyttjade vi naturligtvis för att ta en fika.

Så köpte vi lotter. Rödprickiga, blårandiga, vita och allt vad det var.  Vicke fick en känga. Ja han vann en känga med blomster i, vilket vållade vissa transportproblem på hemvägen. Men Viktor löste det hela i sin ryggsäck och vid ankomsten till kaffestugan fanns de flesta bladen kvar.

På hemvägen tog vi den klassiska skogsvägen mellan Haddarps Kvarn och Hammarsebo. Den hittar vi ju i sömnen vid det här laget.

Två nya mopedister kunde välkomnas i gänget. Gert, som kom på en Crescent av 70-talsmodell och Bosse som åkte en dappe -76:a.

Text och foto: Olof Carlson